Den sista delen i en uppsats är diskussionen. Den finns till för att ge en begriplig och trovärdig tolkning av en resultatdelen genom att jämföra resultaten med existerande forskning och olika teorier. Du kan förstås disponera diskussionen på oändligt många sätt, men här kommer sju tips på saker där mina studenter ofta har kört fast genom åren.
(Hela dethär inlägget handlar förresten om resultatdiskussionen. Sen måste du förstås diskutera metod också men det är en annan femma.)
1. Börja i tid
Min erfarenhet är att många studenter tycker att diskussionen är det svåraste att skriva – men insikten kommer ofta alldeles för sent, när det bara är dagar kvar till inlämning. Mitt inledande råd är därför: Börja i tid! Och skriv stolpar till diskussionen parallellt med resultatet: om du hittar något som är iögonenfallande eller extra spännande, skriv bara några meningar om det. Formulera klart och söka relevant litteratur att diskutera mot kan du göra senare.
2. Redogör för resultatet igen
Dethär kan verka konstigt, men diskussionen börjar ofta med en kort (max ett stycke kanske) sammanfattning av syftet och resultatet. Till exempel:
The aim of this study was to illuminate professional caregivers’ perceptions of providing information to parents of children with cancer. To design meaningful interventions for imparting information, one should be aware that there is a risk of overinforming, as well as underinforming, the parents. Structural issues should be taken into account, such as clearly establishing responsibilities for information, creating an undisrupted setting, using adequate tools, and timing the delivery of information correctly.
eller
In this study, we described parents’ experiences of acquiring and using information to understand and cope with their child’s cancer during the course of the illness. We identified two themes, “feeling acknowledged as a person of significance” and “feeling like an unwelcome guest,” that reflected two conditions that parents experienced. The first theme expresses a primary goal of information sharing for professionals in paediatric oncology, whereas the second illustrates shortfalls in reaching that goal.
Tanken är alltså att du snabbt sammanfattar så att läsaren och du är överens om vad resultatet handlade om innan själva diskussionen kommer.
3. Diskutera viktiga resultat och undvik fragmentering
Det är smart att inte diskutera för mycket, utan fokusera på några få stora ämnen. Om du räknar upp en rad olika studier som stödjer små tårtbitar av ditt eget resultat, ger det lätt ett fragmenterat intryck, ja, nästan lite desperat. Som att du vill visa att varje liten del i din uppsats är på riktigt och stämmer med tidigare forskning.
I stället är det bättre att behålla diskussionen samlad och fokuserad. Gör så att du väljer ut dina tre-fyra viktigaste fynd där du också vet att det finns liknande forskning och diskutera utifrån detta. (Dessa tre-fyra fynd är rimligen också dem du tar upp i sammanfattningen som inleder diskussionen.) Det klart att du även kan diskutera mindre aspekter av uppsatsen, men fundera på om de verkligen är tillräckligt relevanta i så fall.
4. Jämför, jämför, jämför
Diskussionen handlar mycket om att jämföra dina resultat med vad andra forskare kommit fram till i empiriska studier. Du ställer saker mot varandra, söker likheter och skillnader och försöker förklara dem.
Detta kan du ta dig an på flera olika sätt. Antingen kan du börja med att referera andra empiriska studier och sedan sy ihop det med din egen studie, eller så gör du åt andra hållet, dvs börjar med dina egna resultat och söker lämplig empiri.
Här kommer tre centrala frågor du bör ställa dig för varje avsnitt i diskussionen.
- Vilka likheter finns mellan annan empiri och det du själv kommit fram till?
- Hur skiljer resultaten sig åt?
- Vad kan det i så fall bero på?
Här kommer ett exempel där vi lyckades få till ett rätt bra resonemang om både likheter och skillnader:
A number of the recommendations published to guide health care professionals about what information to give to families (Duffy, Herriage, Ranney, & Tena, 2021; Rodgers, et al. 2018) include most of the topics found in this paper. However, several other topics in the guidelines, primarily practical skills such as temperature taking, changing a central line dressing, or safely handling chemotherapy medications at home were not addressed in our intervention. This probably reflects the timing of the intervention, which began just 2 months after diagnosis.
However, parents also raised topics in this paper that were not explicitly included in the previously mentioned recommendations, such as how to recognise symptoms of a relapse, long-term effects of treatment, how to coordinate care between different health care systems and institutions, and ways of looking after the parents’ partner relationship. Some of these topics, for example, symptoms of a relapse and long-term effects, are recommended for survivorship clinics (Beaupin, Uwazurike, & Hydeman, 2018), but were clearly relevant to parents even at this earlier stage. Others reflect the evolution of information needs along the treatment trajectory.
Först konstaterar vi alltså överensstämmelse – våra resultat är huvudsakligen dem som återfinns i annan forskning. Men sen finns också andra resultat i annan forskning som inte vi har med, och sen har vi resultat i vår forskning som inte finns i annan motsvarande forskning – men väl i studier som inte exakt har samma kontext som vår. Ungefär så kan man resonera.
Över huvud taget kan man fundera på vilket slags forskning man diskuterar mot. Bäst är väl om både kontext och population är ungefär samma. Hittar man inget sådant kan man söka liknande studier i en annan patientgrupp, eller så letar man någon som skriver om samma fenomen men i ett annat kontext och en annan population.
5. Ha en teoretisk anknytning
Det finns många definitioner av vad en teori är, men här kan vi säga att en teori är en uppsättning begrepp och processer som står i relation till varandra och försöker förklara något som händer i verkligheten. När du väljer teori(er) för din diskussion finns det åtminstone två vägar att gå:
- Du har ett teoretiskt ramverk genom hela uppsatsen. Då utgår ofta analysen av dina data från teorin, och du utnyttjar du förstås ramverket i diskussionen också.
- Du hittar någon lämplig teori att diskutera mot för delar av eller hela diskussionen.
Fördelen med att ha ett teoretiskt ramverk hela vägen är att uppsatsen ofta känns mer genomtänkt och arbetad. Nackdelen är att det kan vara svårt att hitta ett tillräckligt bra ramverk som passar för ditt ämne (man vill att det ska sitta bra, tänk bara på hur det känns med en kavaj som är för trång över axlarna!). Oftast är det därför enklare att gå på den senare varianten.
Teorier kan delas upp i olika typer, mest beroende på hur omfattande teorin är. Försöker den förklara allt på en och samma gång, t.ex. ”vad är omvårdnad” brukar man säga att det är en grand theory. Vill den i stället förklara en mindre, mer specifik fråga, t.ex. ”hur sker övergångar mellan olika faser i en sjukdom” kallas den ofta för middle-range-teori. De olika typerna av teorier har för- och nackdelar som du måste fundera igenom innan du väljer en.
Du kan överväga att använda en grand theory, det vill säga en teori som gör anspråk på att i breda penseldrag beskriva omvårdnad, ofta utifrån de fyra konsensusbegreppen person, omvårdnad, miljö och hälsa. De flesta grand theories dök upp på 1950-1970-talen och typiska exempel är Virginia Henderson, Dorothea Orem och Katie Eriksson. Grand theories är sällan empiriskt testade, men kan kanske vara lämpliga om ditt arbete handlar om breda begrepp som interaktion, vårdmiljö, människosyn och liknande. Risken med att köra grand theories i diskussionen är att deras begreppsapparat ofta är rätt allmän och de ska kunna förklara väldigt många områden inom omvårdnad. Diskussionen kan därmed bli rätt intetsägande.
En annan typ av teorier är middle-range-teorier (eller teorier på mellannivå). De skär ut en tårtbit av vårt stora vida yrkesfält och granskar den närmare. De är ute efter att förklara och kanske till och med predicera ett visst fenomen och är ofta empiriskt testade. Exempel på sådana som kan vara lämpliga för din diskussion är teorier* om…
- Osäkerhet vid sjukdom
- Obehagliga symptom
- Lenz, E. R., Pugh, L. C., Milligan, R. A., Gift, A., & Suppe, F. (1997). The middle-range theory of unpleasant symptoms: an update. Advances in Nursing Science, 19(3), 14-27.
- Omvårdnad vid akut smärta hos barn
- Olika komponenter i vårdande
- Swanson, K. M. (1991). Empirical development of a middle range theory of caring. Nursing Research, 40(3), 161-166.
- Transition, alltså övergångar mellan olika hälsotillstånd
- Meleis, A. I., Sawyer, L. M., Im, E.-O., Hilfinger Messias, D. K., & Schumacher, K. (2000). Experiencing Transitions: An Emerging Middle-Range Theory. Advances in Nursing Science, 23(1), 12-28.
- Lidande vid sjukdom
- Genomförande av procedurer med sjuka barn
Dethär var bara några få. Det finns förstås många, många fler, och dessutom finns det böcker som listar både grand theories och middle range theories. Vanliga begrepp inom omvårdnad som t.ex. personcentrerad omvårdnad har ofta en omfattande teoribildning också som brukar vara på middle-range-nivå. En snabb litteratursökning med middle range + det fenomen du är nyfiken på funkar ofta också.
Oavsett vilken teori du väljer, får den inte vara för långsökt i relation till dina resultat. Det är viktigt och kan tyvärr ofta bli problematiskt om du använder grand theories. Att bara använda en liten del av en omfattande teori för att i sin tur förklara en liten del av ditt resultat imponerar inte. Det bör finnas ett ordentligt överlapp så teorin känns applicerbar på resultatet.
Rent praktiskt blir arbetet sedan att knyta dina resultat till de begrepp och processer som beskrivs i den valda teorin, lite som du gör med empiriska studier i tips 4. Låt säga att du intervjuat sjuksköterskor om hur de genomför procedurer med rädda barn. Du har kommit fram till ett antal kategorier: ”lyssna in barnet”, ”lugna barnet” och ”låta det ta tid”. Du avser använda Iwata och medarbetares teori om procedurer i barnintensivvård. Då kan du t.ex. jämföra hur dina tre kategorier passar ihop med Iwatas kategorier Calmness of the child, Checking the under-standing of the child, Keeping pace according to the child och Keeping pace according to the nurse. Hur överlappar dina resultat, när är de samma och när skiljer de sig från Iwatas. Vad finns i ditt resultat som Iwata inte beskrivit i teorin och vad tar de upp som inte kom fram i dina intervjuer.
Om du anknyter till mer teoretiska artiklar som inte redan behandlats i bakgrunden, kan du behöva redogöra lite mer ingående för den teorin först och sedan analysera hur dina resultat kopplar mot teorin. Till exempel (begreppen fetstilade):
Virtanen, Leino-Kilpi, and Salanterä (2007) described the empowering discourse. Empowerment begins with mutually negotiating the content of the discourse and clarifying the needs of the patient. The discourse is steered by the nurse, but patients are encouraged to participate actively and get feedback and advice from the nurse. Throughout the discourse, the patient determines the content of the information. The tone is calm and confidential, and the relationship is balanced and respectful. Equality and shared power between the nurse and patient are also emphasized.
In this study, mutual negotiating of the content and clarifying of needs was described by the caregivers in the theme Matching the Amount of Information to the Parents’ Needs, where a successful assessment of parental needs helped in determining the correct amount of information to be given. The calm and confidential tone in an empowering discourse was emphasized in the category “A Disrupted Setting,” in which the caregivers said that the setting for giving information was not always calm. On the contrary, information was sometimes given in hectic situations.
Först redogör vi för Virtanen och gängets teoretiska beskrivning av ett ”empowering samtal”. Därefter beskriver vi våra resultat och knyter dem efter hand an till Virtanens kategorier – eller när de står i motsats till dem.
6. Dyk i detaljer och se de stora sammanhangen
En riktigt bra diskussion lyckas med två saker samtidigt. Dels ser man på intressanta detaljer i resultatet och hur de förhåller sig till annan empiri. Det är oftast lättast. Lite svårare är att se de stora sammanhanget, men det är ofta där diskussionen lyfter. Men även här behöver du förstås koppla till någon form av litteratur. Här kommer några förslag – du kan diskutera dina resultat…
- i relation till föreskrifter och lagar, t.ex. Socialstyrelsen och patientlagen,
- i relation till etiska principer för sjuksköterskor,
- i relation till aktuella debattartiklar om sjukvården, t.ex. ur dagspress eller professionstidskrifter (som Omvårdnadsmagasinet eller Vårdfokus),
- i relation till vårdprogram inom området.
6. Skriv en vettig konklusion
I konklusionen, eller sammanfattningen, knyter du ihop säcken. Den här delen behöver bara vara ett par stycken lång, men lägg tid på att spetsa den och få den så stringent du bara kan. Det tjänar du på. Några saker man kan ta upp i konklusionen är:
- kärnan i resultatet
- hur resultatet kopplar till kliniskt arbete
- var framtida forskning kan ta vid.
7. Undvik tråkiga diskussioner
Till sist: den tråkigaste sortens diskussion är av typen “Vi såg att sjuksköterskor var stressade och det gjorde Persson och Karlsson (1900) i sin studie också”. Ett lite desperat “- så det så!” hänger nästan i luften här. Undvik det. Gör inte så.
* Här har jag oftast refererat till den första artikeln i en teoris utveckling. Obs! att det ofta har hänt saker längs vägen och teorin har utvecklats, men här får du åtminstone en ingång till läsningen.
Visningar: 4155
Häromdagen publicerade jag och 
