Såhär randomiserar man så hemligt som möjligt

Jag läste på lite om randomisering inför att jag skulle göra det själv i min interventionsstudie. En av kraven på en väl genomförd randomisering är att forskaren inte ska kunna påverka genom att tjuvtitta och i förväg se vart en deltagare handlar. Därför kan man vidta särskilda mått och steg för att det inte alls ska gå att fuska. Så här gjorde jag, enligt de flesta av konstens regler:

Jag har planerat för tio deltagare i min interventionsstudie, men för att ha lite sömsmån för eventuella avhopp randomiserar jag för femton deltagare. Därför gjorde jag i ordning…

• femton kuvert, märkta med studiens namn,
• femton lappar där resultatet av varje deltagares randomisering framgår,
• femton karbonpapper.

Lena gjorde själva randomiseringen genom att blanda lapparna väldigt väl och sedan stoppa i dem i kuvert. (Jag tog kort på håll för att inte råka se vad som stod på lapparna.)

I varje kuvert lade hon ned lappen med ett karbonpapper framför. Jag förklarar strax poängen med karbonpapperet. Dessutom skrev Lena ett löpnummer på kuvertet som anger i vilken ordning kuverten ska öppnas.

Lenita slickade igen kuverten. Hon kommer också att ansvara för själva allokeringen, det vill säga när man kopplar ihop varje ny deltagare med ett kuvert. Innan hon bryter kuvertet, skriver hon deltagarens namn på kuvertet. Med hjälp av karbonpapperet så hamnar också deltagarens namn på lappen där gruppen framgår. På så vis blir alltså deltagaren tilldelad en grupp innan jag vet vilken grupp det blir.

En annan poäng med karbonpapperet är att kuvertet blir helt ogenomskinligt. Jag kan alltså inte hålla upp det mot fönstret för att se vad det står på lappen.

Somliga filmar också själva allokeringsprocessen på video för senare granskning av en utomstående. Även om det vore skoj, så har jag bestämt att det är att gå lite väl långt i en så pass liten studie.

Visningar: 216