“Ni kanske väntar på ADB – men den fotografiska utlåningen kan redan nu ge stora vinster i tid och arbetskraft”,
skriver Bibliotekstjänst i sin katalog från 1969. Den fotomekaniska utlåningen kom stort under 1960-talet, men krävde förhållandevis stora lånevolymer varför den mest kom att användas på större bibliotek.
Fotomekanisk utlåning infördes för första gången redan så tidigt som 1940 på Gary Public Library i USA. Biblioteket stängdes tyvärr vid årsskiftet på grund av de utbredda nedskärningarna i Amerika (beskatta dollarmiljardärerna, någon?).
Nå. Det här är en utlåningskamera, som är central vid fotomekanisk utlåning. Kameran fotograferar av lånehandlingarna på mikrofilm. (Pris: 5.355:- år 1969. Varje rulle mikrofilm kostade 24:- inkl. framkallning.)
Här syns två Recordak Starfile RV-1 (från Kodak) på utlåningsdisken i Lunds stadsbibliotek.
Böckernas utrustning
Böckerna är vanligen utrustade med en bokficka med bokkort. På bokkortet står som vanligt bokens titel, signum och ex-nummer eller accessionsnummer.
Låntagarens utrustning
Varje låntagare får ett lånekort. Något låntagarregister behövs egentligen inte, men jag antar att de flesta bibliotek åtminstone sparade inskrivningsblanketten.
Utlån
Vid utlån används utlåningskameran. I den ligger en hög med datumkort. Datumkortet har ett unikt löpnummer. I kameran placeras lånekortet och bokkortet och alltsammans fotograferas av kameran på en och samma bild. “Klonk”, lät det, åtminstone om kameran i Östersund. Bokkortet och datumkortet sätts sedan tillbaka i boken.
Kameran har ett räkneverk som kan användas för statistikföringen. De bibliotek som önskar mer detaljerad statistik kan göra mer noggranna stickprov.
Återlämning
Datumkortet tas ut ur bokfickan och läggs åt sidan. Därefter är boken klar för nytt utlån.
Krävning
Mikrofilmen från kameran måste först och främst framkallas.
Därefter sorteras datumkorten i nummerordning (mer om det längre ned) och med hjälp av dessa ser man vilka böcker som inte återlämnats i tid. Utifrån de löpnumren som inte lämnats tillbaka söker man upp information om titel och låntagare på mikrofilmen (med hjälp av en apparat som den nedan) och skriver ut kravet.
Somliga bibliotek köpte mikrofilmsläsare som kunde skriva ut bilden på papperet. Utskriften användes då som kravkort. Jag misstänker att det också funnits OCR-lösningar som maskinellt läste texten både på bok- och lånekort och skrev ut texten på kravkortet helt automagiskt (men jag har inte hittat några belägg för det i litteraturen).
Reservation
Låntagaren som önskar reservera en bok fyller i en reservationsblankett. En tunn pappribba med information om titeln skrivs ut på maskin och sorteras in i ett radregister:
Reservationsblanketterna sorteras i alfabetisk ordning i kortlådor. Varje bok kontrolleras mot radregistret innan den gick ut på hyllan igen, och om den var reserverad letar man upp låntagarens namn bland blanketterna.
För- och nackdelar
Största fördelen med systemet är att böckerna snabbt blir klara för utlån. Kravrutiner och reservationer är fortfarande rätt arbetskrävande, och det finns alltid en risk att datumkortet försvinner så att boken blir nästintill omöjlig att återlämna.
Varianter
Det finns olika slags datumkort inom fotomekanisk utlåning. Bibliotekstjänst sålde “System Kaiser” som är helt manuellt. Datumkortet består här av tunna papperslappar som numrerats 1-999. Dessutom finns nummerlistor som numrerats på samma sätt. Listorna och lapparna finns i 11 olika färgställningar så man ska kunna skilja dem åt. Man får sortera lapparna manuellt, stryka dem från listorna och sedan använda de ostrukna numren vid krävningen.
Vanligast var kanske Bibliotekstjänst hålkortsservice. Den baseras på ett 51-kolumners hålkort:
Biblioteket får själv välja påtryck (som ovan, med Lasse Sandbergs glada, fina karlstad-sol). Man sänder regelbundet in korten till BTJ som kör dem i sin hålkortsanläggning och tar ut listor på de kort som fattas. Sedan söker man upp dem på mikrofilmen som vanligt och skrev ut kortet.
Jämtlands läns bibliotek i Östersund använde fotomekanisk utlåning in i det sista (förmodligen hade de landets sista installation, men jag är inte säker), och på slutet hade man OCR-läsbara tecken på datumkorten i stället för hålkort.
Ute i världen verkar man till och med ha använt “audio charging”, där man bytt ut mikrofilmkameran mot en diktafon där biblioteksassistenten talade in alla uppgifterna. Väldigt oklart om det någonsin använts här i Sverige.
Läs om andra historiska utlåningsmetoder på bibliotek här!
Visningar: 262
