David Morgan är en internationell auktoritet på fokusgrupper – en av de datainsamlingsmetoder jag använder. Åsa tipsade Ulla som tipsade mig om en intervju där han bland annat pratar om hur metoden utvecklats sedan mitten av 1980-talet.
Fokusgrupper användes först inom marknadsföring: en PR-byrå samlade ihop tio-femton personer och intervjuade dem om en produkt man skulle lansera. När man började använda fokusgrupper inom samhällsvetenskap*, byggde man på de erfarenheterna. Forskningsfrågor inom vårt område skiljer sig dock mycket från marknadsföring.
“You can talk to anybody about breakfast cereals”, säger David Morgan och jämför det med de ofta personliga och kanske känsliga ämnen vi intervjuar om. Han hävdar att det blir en helt annan typ av samtal. Samlar man människor med rätt erfarenheter och ber dem prata om saker de är djupt intresserade av – då samtalar de, och som forskare har man privilegiet att luta sig tillbaka och lyssna. Mer eller mindre, alltså.
Jag känner igen hans erfarenheter. Somliga av mina fokusgrupper med föräldrar har varit mer eller mindre självintervjuande och jag upplever att vi har fått innerliga och ärliga berättelser om föräldrarnas upplevelser från barnonkologin.
Det hävdas ibland att fokusgrupper ger en annan typ av kunskap än individuella intervjuer och att data skulle vara ytligare och mer präglad av det socialt acceptabla. Jag tror att man kan få djupa, personliga berättelser i fokusgrupper om man har mindre grupper och intervjuar människor som redan känner varandra och har liknande erfarenheter (som föräldrarna jag intervjuat).
Dessutom talade David Morgan om de två största fallgroparna när man gör fokusgrupper – och jag har råkat på bägge två. 1. Rekryteringen är inte alls lika enkel som man tror. 2. Det finns en risk att moderatorn styr för mycket.
Så tack för tipset, Åsa!
* dit vi för enkelhetens skull kan räkna omvårdnad just nu.
Visningar: 209
