Försvarsministern vill instifta medaljer och minnesmonument för våra “veteraner”, de militärer som varit ute och stridit i världen. Låter väldigt amerikanskt. Men låt gå för det – det är kanske viktiga insatser de gör.
Men det känns ändå fel nånstans. Varför så mycket uppskattning för dessa (oftast) män, och så lite uppskattning för de (oftast) kvinnor som tar hand om våra barn, städar våra idrottshallar och vårdar våra sjuka?
Soldaterna får posttraumatiska stressyndrom av sitt dödande. Arbetarna i offentlig sektor får förslitningsskador av sitt skurande.
Soldaterna får medaljer, minnesmonument, och till och med en minnesdag. De andra utförsäkras.
Rättvisa, någon?
Lämna ett svar