Jag har känt mig historielös som forskarstudent inom omvårdnad. Det finns massor av omvårdnadsteorier och teorier av betydelse för omvårdnad (jag börjar just förstå skillnaden mellan dessa), men vi diskuterar dem nästan aldrig på jobbet, i synnerhet inte omvårdnadsteorierna. Här i Umeå har det tydligen funnits en tradition att kasta ut omvårdnadsteoretikerna – Henderson, King, Eriksson och allihop – från 1950-talet och framåt eftersom man tyckt att de var intetsägande och gammalmodiga.
I mitt hörn av doktorandrummet har vi däremot hävdat att det är av vikt att ha koll på dem, dels för att förstå ämnets utveckling, dels för att faktiskt ha något att relatera sin egen forskning till – hur passar det jag gör in i ämnets progression och dels för att faktiskt ha koll på vad som mitt forskningsområde egentligen handlar om.
Men idag har Fredricka Gilje, som är gästprofessor hos oss, haft ett seminarium om What is the Essence of Nursing? Is it Caring? och det var jättebra. Hon gav en väldigt bra historisk översikt – från Nightingale till nu och visade hur begreppet caring kommit att mer och mer framstå som kärnan i omvårdnad. Många andra discipliner gör anspråk på att syssla med caring, men det som i så fall skulle vara en sjukskötersketwist på begreppet är Caring in the human health experience som teoretikern Margaret Newman kallar det. Jag gillade resonemanget, fast när jag googlat lite på Newman och läst mer blir jag lite mer kluven till hennes teori som helhet. Fast definitionen är bra. Riktigt bra.
Roligast av allt är att vi ska ha flera sådana här seminarier under våren. Vi var alla väldigt upprymda när vi gick ut därifrån. Sånt här behövs.
Visningar: 37
